Ett år har passerat. Då, inför förra julen hade jag just lämnat ifrån mig manus till uppföljaren av min spion- och kärleksroman ”Minnet av Renate”. Året 2019 hade varit ett tufft år med egna hälsoproblem och nu såg vi fram mot ett bättre 2020.

Men det nya året kom inte bara med politiska spänningar och stegrad klimatångest. En världsomspännande pandemi började breda ut sig och inför nyåret 2021 blev det inte lätt att känna någon större optimism. Det gångna året hade inte blivit bättre än det föregående. Tvärtom, det hade blivit ännu tuffare. Den nya romanen ”Gisela den glömda” fick också ett tufft mottagande. Eller rättare sagt inget mottagande alls. Ett litet irrbloss på en kulturhimmel som syntes nästan nedsläckt. 2020 blev ett riktigt skitår med ängslan, avstånd och ett liv i karantän. Åtminstone för oss seniorer, vi som väl i flertalet fall kan räknas som en riskgrupp.

Hur gör vi nu för att tackla hoten ? Kanske måste vi börja med att blicka bakåt. Hur var det förr? Ja inte som i teknologernas årsskrift Blandaren, där man ett år ironiskt konstaterade att ”Det var bättre förr. Ju förr dess bättre”. Men så var det med säkerhet inte.

Min nästa tillbakablickande association leder mig till det egna studentåret 1959. Då hade vi fått ett egendomligt uppsatsämne. Det vi skulle behandla var ett citat från Martin Luther: ”Om jag än visste att hela världen skulle gå under i morgon, skulle jag ändå idag plantera ett äppelträd”.

Vad jag då skrev i uppsatsen 1959 minns jag inte längre. Men att reformatorns ord påverkade mig starkt den gången, det minns jag tydligt. Som nittonåring var det nog inte svårt att ta till sig Luthers okuvliga framtidsoptimism.

Från jazzhistorien erinrar jag mig ett annat citat. Tenorsaxofonisten Lester Young hade under en period av nedstämdhet börjat ta narkotika. Kompgitarristen Freddie Green förmanade honom och fick svaret att han behövde knarket. Annars fick han inte till den rätta swingen i sitt spel, menade Lester. Varpå Freddie kraftfullt genmälde:
”Stop it man! This stuff will kill you. All you have to do is just to sit down, keep the rhythm and wait for the message”.

Lester Young och Freddie Green

Och det är väl så vi måste göra. Det enda vi kan göra. Streta på i en dyster tillvaro och försöka hitta rytmen i vårt nu begränsade liv och vara beredda att njuta när så småningom de första ljusglimtarna uppenbarar sig.

För mig har det redan gått flera år sedan M. och jag flyttade samman efter att vi båda mist en livskamrat. Vi sålde var sitt hus och flyttade in i en härlig lägenhet. Men härligheten har naggats i kanten. Snart sagt alla grannar håller nu på att renovera sina kök och badrum och ett infernaliskt borrande och bankande stör vårt lugn och hotar att förpesta vår tillvaro. Vi passar nog inte att bo i lägenhet tvingas vi konstatera. Så nu har vi på nytt köpt en villa med en liten trädgårdsplätt. Där tänker vi flytta in i mars.

Kanske ska jag då också plantera ett äppelträd.

/Peter Ahlquist

(Publicerat i SeniorPsykologen 15 februari 2021)