Det är den 18 augusti 2022. Jag ligger i hängmattan och skickar en gratulation till min äldsta dotter som fyller år idag. Ett brak i luften bryter stillheten och över mig ser jag två stridsplan rita figurer med sina kondensstrimmor. Rimligen är planen våra egna JAS Gripen men det är ofrånkomligt i denna tid att tankarna löper iväg till Putins krig i Ukraina.

Men de tankarna stannar inte länge. Minnena rusar bakåt. Till tiden då kriget var kallt och inga strider pågick, åtminstone inte inom Europas gränser. Men där fanns i stället en järnridå som klöv vår kontinent i två halvor. Det var en tid jag tidigare berättat om i mina två romaner om en grupp människor i Sverige och Östtyskland (Minnet av Renate 2017 och Gisela den glömda 2020).

I en hängmatta en het sommardag går allt långsamt. Allt utom de egna minnesbilderna som snabbt flyger iväg helt oberoende av rumsliga eller tidsmässiga begränsningar. Som en snabbspolad TV-dokumentär flimrar bilderna förbi. För min inre syn förstås. Den som inte påverkats av Glaukom eller andra skador på gula fläcken.

En kort stund är jag tillbaka i Berlin 1989 där jag går i demonstrationståget och deltar i hopens utropade krav på murens öppning för att i ögonblicket därefter uppleva mig stå helt naken och än en gång bli visiterad av gränspolisen i Sassnitz. Korta glimtar som hastigt passerar.

Längre stannar minnesbilderna av människorna jag mötte under de här åren. Såväl de fysiska personerna som de fiktiva karaktärer jag själv skapat för att ge mina romaner mer av substans och sammanhang.

Förutom Louise som ständigt finns vid min sida har jag inte längre kontakt med någon av vännerna som under andra namn gestaltar mina berättelser. Inget vet jag heller om deras vidare öden.

Jo några undantag finns där ändå. Werners och Renates son Daniel som läste juridik hittade jag nyligen på Google. Han är nu advokat i Greifswald. Jag har funderat på att kontakta honom men hittills har det inte blivit av.

Romankaraktärerna Sven och Gisela har jag inte träffat sedan bröllopsbesöket. Ålder och allehanda krämpor har börjat inskränka på livet och resandet är numera minimalt. Jag misstänker att detsamma gäller de flesta av de gamla vännerna. Men Roland och jag möttes faktiskt helt nyligen och det var i min egen sommarstuga på Öland. Själv levde Roland också ensam och bodde sedan några år tillbaka även han i en stuga på Öland inte långt från Degerhamn där han en gång hade hittat bevisen på Willi Strauss’ hemliga besök under sin tjänstgöring i östtyska spionaget.

Det hade varit en mycket trevlig kväll. Det mesta vi hade att prata om kände jag förstås redan till och knappast något hade jag utelämnat i mina romaner. Men vad som verkligen förbluffade mig den här gången var något jag absolut inte känt till. Kanske var det den pågående ryska invasionen i Ukraina som aktualiserat Rolands minne. Jag låter Roland själv berätta:

”Du kommer kanske ihåg att jag planerade en gemensam campingtur till Balatonsjön i Ungern” sa Roland medan jag sträckte mig närmare för att höra bättre.

”Ja, du skulle hjälpa Renate och Werner att smuggla hela familjen över gränsen till Österrike, var det inte så?” sa jag – Berlinmuren föll ju 1989 så det måste väl ha varit något eller några år innan.

”Jo visst men hela den flyktplanen gick i stöpet när Renate fick sitt visum indraget.”

Allt det här visste jag ju redan. Om hur Werner flytt ensam med barnen över den ungerska gränsen och hur Renate samtidigt omkommit på kajen i Trelleborg under sin egen flykt tillsammans med Roland.

”Men resan till ungerska Balatonsjön gjorde jag själv tidigare tillsammans med mina egna pojkar” fortsatte Roland – “Det var då jag fick idén till Renates och Werners senare flyktplan. Den som omintetgjordes när Renate vägrades utresevisum.”

”Vad vill du säga med det?” inflikade jag aningen otåligt.

”Jo när vi på tillbakavägen till Sassnitz passerade Dresden plockade jag upp en rysk militär som stod vid utfarten. Det var en ung tystlåten kille och påfallande välklädd i elegant uniform. Han talade flytande tyska men svarade knappt och korthugget på alla frågor jag ställde. Men jag fick i alla fall veta att han var på väg till Leningrad som hans hemstad hette på den tiden. Nu heter den ju åter Sankt Petersburg som på tsartiden.

“Ja men har det här med saken att göra?”, inflikade jag otåligt. “Du tror kanske det var en ung Vladimir Putin du hade i bilen” fortsatte jag med ironi i rösten.
“Nej det skulle jag aldrig påstå” svarade Roland förtrytsamt. “Men jag har tagit reda på att Putin jobbade i KGB:s säkerhetstjänst i Dresden från 1985 fram till Berlinmurens fall 1989. Det kunde således rört sig om någon av de många officerare som ingick i KGB:s säkerhetstjänst.”

Nu blev jag svaret skyldig. Blotta tanken på att Roland kunde ha skjutsat en rysk officer som skulle ha kunnat vara krigspresidenten Vladimir Putin var så fantastisk att jag valde att avstå från ytterligare kommentarer.

Tankarna i hängmattan skingras långsamt och dunstar bort likt rökstrimmorna efter JAS-planen på den blå himlen.