Den gåtfulle liftaren

Jag har just publicerat en liten kort historia här på hemsidan. Den börjar:

”Det är den 18 augusti 2022. Jag ligger i hängmattan … läs vidare här

Bokmässan i Lund 10 december

Den 10 dec 2022 äger Bokmässan i Lund rum i Stadshallen kl. 10-16 .

Bokmässan i Lund arrangeras av föreningen Litteraturrundan och ingår i Litteraturdagarna som ett återkommande årligt arrangemang med stöd av Lunds kultur- och fritidsförvaltningen.

Till Bokmässan i Lund bjuds föreningens medlemmar att få visa upp sina böcker/produktioner och saluföra den till allmänheten. Jag delar bokbord med Madeleine Brandin min författarkollega från Trelleborg.

VÄLKOMMEN!

Klicka för pdf

Kort krönika i orons tid

Ett år har passerat. Då, inför förra julen hade jag just lämnat ifrån mig manus till uppföljaren av min spion- och kärleksroman ”Minnet av Renate”. Året 2019 hade varit ett tufft år med egna hälsoproblem och nu såg vi fram mot ett bättre 2020.

Men det nya året kom inte bara med politiska spänningar och stegrad klimatångest. En världsomspännande pandemi började breda ut sig och inför nyåret 2021 blev det inte lätt att känna någon större optimism. Det gångna året hade inte blivit bättre än det föregående. Tvärtom, det hade blivit ännu tuffare. Den nya romanen ”Gisela den glömda” fick också ett tufft mottagande. Eller rättare sagt inget mottagande alls. Ett litet irrbloss på en kulturhimmel som syntes nästan nedsläckt. 2020 blev ett riktigt skitår med ängslan, avstånd och ett liv i karantän. Åtminstone för oss seniorer, vi som väl i flertalet fall kan räknas som en riskgrupp.

Hur gör vi nu för att tackla hoten ? Kanske måste vi börja med att blicka bakåt. Hur var det förr? Ja inte som i teknologernas årsskrift Blandaren, där man ett år ironiskt konstaterade att ”Det var bättre förr. Ju förr dess bättre”. Men så var det med säkerhet inte.

Min nästa tillbakablickande association leder mig till det egna studentåret 1959. Då hade vi fått ett egendomligt uppsatsämne. Det vi skulle behandla var ett citat från Martin Luther: ”Om jag än visste att hela världen skulle gå under i morgon, skulle jag ändå idag plantera ett äppelträd”.

Vad jag då skrev i uppsatsen 1959 minns jag inte längre. Men att reformatorns ord påverkade mig starkt den gången, det minns jag tydligt. Som nittonåring var det nog inte svårt att ta till sig Luthers okuvliga framtidsoptimism.

Från jazzhistorien erinrar jag mig ett annat citat. Tenorsaxofonisten Lester Young hade under en period av nedstämdhet börjat ta narkotika. Kompgitarristen Freddie Green förmanade honom och fick svaret att han behövde knarket. Annars fick han inte till den rätta swingen i sitt spel, menade Lester. Varpå Freddie kraftfullt genmälde:
”Stop it man! This stuff will kill you. All you have to do is just to sit down, keep the rhythm and wait for the message”.

Lester Young och Freddie Green

Och det är väl så vi måste göra. Det enda vi kan göra. Streta på i en dyster tillvaro och försöka hitta rytmen i vårt nu begränsade liv och vara beredda att njuta när så småningom de första ljusglimtarna uppenbarar sig.

För mig har det redan gått flera år sedan M. och jag flyttade samman efter att vi båda mist en livskamrat. Vi sålde var sitt hus och flyttade in i en härlig lägenhet. Men härligheten har naggats i kanten. Snart sagt alla grannar håller nu på att renovera sina kök och badrum och ett infernaliskt borrande och bankande stör vårt lugn och hotar att förpesta vår tillvaro. Vi passar nog inte att bo i lägenhet tvingas vi konstatera. Så nu har vi på nytt köpt en villa med en liten trädgårdsplätt. Där tänker vi flytta in i mars.

Kanske ska jag då också plantera ett äppelträd.

/Peter Ahlquist

(Publicerat i SeniorPsykologen 15 februari 2021)

Bibliotek

MINNET AV RENATE (2017) finns på ca 70 bibliotek i landet och ett i Finland. Fortsättningen GISELA DEN GLÖMDA (2020) finns än så länge endast på ett tiotal bibliotek. Allt tycks ha bromsat in i dessa Coronatider. Det behövs att låntagare i landet frågar och beställer den på sitt hemmabibliotek. Har man ett lånekort kan detta även göras på nätet. Köpa går dock fortfarande bra i nätbokhandeln. Signerade exemplar kan beställas här på hemsidan (se längst ner på ’Köpa böcker’-sidan).

Gisela den glömda ute nu

”Gisela den glömda”, den fristående uppföljaren till ”Minnet av Renate” finns nu att köpa, t ex hos Adlibris och Bokus.

Klicka för att läsa som pdf
Klicka på bilden för att läsa som pdf.

Har du ännu inte läst ”Minnet av Renate”, finns den nu på rea, se föregående inlägg.

Minnet av Renate nu på bokrean

”Minnet av Renate” kan nu köpas nätet till ett extra förmånligt pris.

Köp från Adlibris
Köp från Bokus

Köp från finska Adlibris

Förlags- och författarlördag 23/11

Lördagen 23 november medverkar jag med uppläsning och bokpresentation på Förlags- och författarlördag på Stadsbiblioteket i Lund. Ett stort antal författare medverkar, bl a kända namn som Per Gahrton och Björn Ranelid.

– Läs hela programmet här.
– Ladda ner programmet som pdf.

Ny bok: Gisela den glömda

Uppföljaren till romanen MINNET AV RENATE heter GISELA DEN GLÖMDA. Den utkommer i början av 2020. Men redan nu kan du läsa första kapitlet här:

Gisela den glömda

Kapitel I

Att Sivert och Roland Magnusson var bröder hade inte gått att ta miste på. Så lika var de till utseendet att många brukade ta dem för tvillingar. Men hade man lärt känna dem närmare kom man snart nog att ändra uppfattning. Några större motpoler än dessa två tror jag aldrig att jag haft i min bekantskapskrets. Roland, den yngre av bröderna, uppfattade jag som en något osäker men varm person medan Sivert var den rakt motsatta. Han var kyligt korrekt och med en stark övertygelse att han alltid var den som hade rätt. Kompromisser och anpassning var inte hans starkaste grenar. Som en följd därav blev hans vänkrets rätt begränsad.

Men där fanns ändå något utöver utseendet som förenade bröderna. Livshistorien. Båda hade de förälskat sig i kvinnor från dåvarande Östtyskland och i bägge fallen hade det slutat olyckligt. Siverts äktenskap med Gisela från Rostock hade upplösts redan kort efter att det uppdagats att hans fru arbetat på uppdrag av den östtyska spionorganisationen Stasi.

För Roland hade det slutat än mer tragiskt. I Trelleborgs hamn hade han själv fått bevittna hur hans älskade omkommit under ett flyktförsök från den östtyska färjan. Minnet av Renates tragiska slut har sen dess legat som ett mörkt moln över alla oss som kunde räknas till Rolands vänner.

Minnet av Renate är också titeln på den bok jag skrivit för att belysa vad som hände Roland och oss andra i tiden för det kalla kriget fram till berlinmurens fall. Om Gisela står inte mycket att läsa i boken. Hennes hemliga uppdrag visste vi då inget om och plötsligt försvann hon. Och Sivert i sin slutenhet har aldrig velat prata. Gisela blev den glömda. Men efterhand har det framkommit en mängd detaljer som gör det möjligt att nu teckna en bild av Giselas bakgrund och hennes korta tid som östtysk agent i Sverige. Det var andra tider nu. Jag levde med Louise och vi var redan i det andra decenniet av ett nytt årtusende. Ett stort lugn hade utbrett sig. Vi var gamla och det enda som störde oss var vetskapen att vår tid tillsammans av naturliga skäl inte skulle bli så lång. Våra enskilda liv hade hittills innehållit nog så mycket äventyr och turbulens. Båda hade vi förlorat två makar. En gång i skilsmässa och andra gången genom partnerns död. Det var något vi pratade ganska lite om. Men att hon haft en tysk far och att hon var född i Bremen under andra världskriget kände jag förstås till liksom att hennes första lekkamrat där hade hetat Gisela.

Mina tidigare resor till Östtyskland tillsammans med Sven Brixman och bröderna Magnusson på 70- och 80-talen var heller inget som vi brukade beröra. Jag hade inte längre så mycket kontakt med någon av dem. Men minnena från de sista turbulenta åren på 80-talet fortsatte att ansätta mig. Och naturligtvis gällde detta också Roland Magnusson. Renates tragiska död. under flyktförsöket från den östtyska färjan, hade ju i grunden förändrat hela hans liv. Det var bara några månader innan berlinmuren föll och tyskarna kunde påbörja sin återföreningsprocess. Under samma tid hade Gisela Höfer, eller Leni Wiesel,som hon hette i sitt falska pass, lämnat Sverige i all hast och ingen verkade veta något om hennes vidare öden. Rolands äldre bror Sivert som ju varit gift med Gisela borde förstås veta, kan man tycka, men han verkade som alltid förtegen med allt som tillhörde den personliga sfären. Han kunde, om man såg det välvilligt, betraktas som en synnerligen diskret person, men sanningen var nog närmast den att han var ointresserad av andra människor. Efteråt, när Giselas roll som stasiagent hade uppdagats, blev det uppenbart även för oss andra, att deras kärleksrelation snabbt hade förvandlats till ett proformaäktenskap som gagnade bådas egna syften men knappast utgjort någon trygg och harmonisk parrelation.

Till sist hade jag ändå hört av mig till Sivert, min gamle kollega från tiden vid lärarhögskolan. Att han inte skulle ha lust att prata om Gisela och deras korta och spruckna äktenskap var jag beredd på. Men på den mest centrala frågan jag ställde gav han i alla fall ett kort och otvetydigt svar.

Jo, hans fru Gisela hade fötts i Bremen och hennes far, som hon aldrig fått träffa, hade stupat i kriget strax innan hon föddes. Louise hade själv inte reagerat så mycket när jag återgav vad Sivert hade förmedlat. Men för mig var det en hissnande tanke att Siverts hustru, som jag ju hade träffat vid några enstaka tillfällen, kanske kunde ha varit Louises barndomskamrat.

Att dra in Louises och mitt eget liv i berättelsen var inget jag från början hade räknat med. Men nu blev det ofrånkomligt.

Vi två hade kunnat träffa på varandra redan i barnaåren. Våren 1947 hade nämligen Louise vid fem års ålder anlänt till hamnen i Gävle med en lastångare från Bremerhaven. Hon kom som gratispassagerare i sällskap med sin mor och sin äldre syster och de hade tillsammans genomlevt de sista krigsåren och den fruktansvärda hungervintern som följt på den tyska kapitulationen, Jag var nio år vid den tiden och vistades vid några tillfällen i hamnkvarteren, särskilt de gånger min morfar kom på besök i Gävle. Morfar hade varit sjöman i ungdomen och promenerade gärna med sitt barnbarn i, de för honom välbekanta, hamnmiljöerna.

Men det skulle dröja nästan ett helt liv innan Louise och jag kom att mötas i verkligheten. Av en tillfällighet hade hon kommit att läsa min självbiografi som jag hade publicerat några år dess för innan. Efter flera dagars tvekan kontaktade hon mig. En entusiastisk läsare hade jag givetvis inget emot att träffa och det krävdes sedan inte många möten för oss att inse, att det vi två hade mött, var vårt gemensamma öde. Åren som återstod i våra liv ville vi tillbringa tillsammans. Det knappa decennium som förflutit sedan dess har inneburit år av trygghet och harmoni och är inte mycket att berätta om för andra. Men något mycket märkligt framgick när Louise börjat berätta om egna minnesfragment från sin tidigaste barndom i Tyskland. Om Barbara som förlorat sin make vid fronten och hennes dotter Gisela som därmed blivit faderlös redan vid sitt inträde i livet.

Om Gisela som vuxen har jag redan berättat något lite (Minnet av Renate. Arx förlag 2017). Men för att mer ingående teckna Giselas historia krävs att vi börjar från början och förflyttar oss till några utbombade bostadskvarter i Bremen under världskrigets slutskede.