I Gävle på 50-talet luktade det hav, Läkerol och stenkolsrök från ångloken på Ostkustbanan. Men framför allt luktade det kaffe. Tre rosterier kunde före vakuumförpackningarnas tid krydda hela staden med sina intensiva dofter. I dag finns bara ett kvar, Gevalia, som också är det latinska namnet på staden och även det ursprungliga namnet på läroverket som jag lämnade samtidigt som 60-talet tog sin början.

I dag håller jag sedan mars 2021 till i Trelleborg efter att ha bott mer än trettio år i Lund. Jag har lämnat de flesta externa uppdrag som psykolog, psykoterapeut, handledare och undervisare. Numera ägnar jag mig främst åt författande.

Jag var inte ämnad att bli författare. Som barn ville jag bli forskningsresande. Jag läste Sven Hedin och Sten Bergman. Som ung man läste jag romaner. Många romaner. Då ville jag också forska i det inre. Mitt eget och andras. Jag prövade på mycket. Reste runt. Gick i psykoanalys och primalterapi. Till sist blev jag själv psykolog. Och psykoterapeut. Som terapeut får man ta del av livshistorier. Några om dan. Många i veckan. Massor under ett år. Tillräckligt för åtskilliga romaner. Men som terapeut blir det ju inte lätt att skriva om sin yrkesvardag. Integriteten och diskretionen tillåter det inte. Det ledde också till att jag slutade läsa romaner. Det jag fick ta del av under arbetsveckorna tillfredsställde alla behov av spänning och inlevelse. Först efter pensioneringen började jag skriva. Det fick bli en självbiografi. DET EGNA FALLET En psykolog ser tillbaka på sin uppväxt.

”Där får man lära sig en hel del om att skriva memoarer ” skrev en kvinnlig läsare på Facebook. En annan ville tala med mig så vi träffades. Och det fortsatte vi med. Sedan sju år träffas vi varje dag – och natt. Jag hade förstått att jag kunde skriva så att läsare blev berörda. Och jag fortsatte. Nu med romaner. Lika självbiografiska som memoarerna påstår de som står mig närmast.

Problemet med integritet och diskretion försöker jag lösa genom att förlägga det mesta av handlingen utanför Sverige. Man ska som läsare känna igen sig i händelserna men inte känna igen personerna är det meningen. Endast politiker och andra personer som redan är allmänt kända nämns med egna namn i mina berättelser.

Den första romanen MINNET AV RENATE och uppföljaren GISELA DEN GLÖMDA utspelar sig i Sverige och Östtyskland under det kalla kriget. De böckerna bygger på kända historiska fakta men är framför allt skildringar av vänskap och kärlek i spionmiljöer. I våra dagar har det kalla kriget fått en ny aktualitet. Året 2019 var det precis trettio år sedan Berlinmuren rämnade. I yngre år vistades jag mycket i det gamla DDR. Visst var det många som längtade ut till friheten i väst. Men inte alla.

När muren till sist öppnades var det heller inte alla som åkte över till Västtyskland. Mina bästa vänner i Berlin besökte mig i Lund och på Öland. Och vad de också ville besöka var IKEA i Älmhult. Sannolikt är jag en av mycket få här i landet som har kört Trabant över Ölandsbron.

Mer om mig
Artikel i tidningen Hallå (Lund) 2018
Kort intervju på Facebook (Skrivarpodden)
Om mig på Arx förlag