Författare: Peter Ahlquist

“Gisela den glömda”, den fristående uppföljaren till “Minnet av Renate” finns nu att köpa, t ex hos Adlibris och Bokus.

Har du ännu inte läst “Minnet av Renate”, finns den nu på rea, se föregående inlägg.

Uppföljaren till romanen MINNET AV RENATE heter GISELA DEN GLÖMDA. Den utkommer i början av 2020. Men redan nu kan du läsa första kapitlet här:

Gisela den glömda

Kapitel I

Att Sivert och Roland Magnusson var bröder hade inte gått att ta miste på. Så lika var de till utseendet att många brukade ta dem för tvillingar. Men hade man lärt känna dem närmare kom man snart nog att ändra uppfattning. Några större motpoler än dessa två tror jag aldrig att jag haft i min bekantskapskrets. Roland, den yngre av bröderna, uppfattade jag som en något osäker men varm person medan Sivert var den rakt motsatta. Han var kyligt korrekt och med en stark övertygelse att han alltid var den som hade rätt. Kompromisser och anpassning var inte hans starkaste grenar. Som en följd därav blev hans vänkrets rätt begränsad.

Men där fanns ändå något utöver utseendet som förenade bröderna. Livshistorien. Båda hade de förälskat sig i kvinnor från dåvarande Östtyskland och i bägge fallen hade det slutat olyckligt. Siverts äktenskap med Gisela från Rostock hade upplösts redan kort efter att det uppdagats att hans fru arbetat på uppdrag av den östtyska spionorganisationen Stasi.

För Roland hade det slutat än mer tragiskt. I Trelleborgs hamn hade han själv fått bevittna hur hans älskade omkommit under ett flyktförsök från den östtyska färjan. Minnet av Renates tragiska slut har sen dess legat som ett mörkt moln över alla oss som kunde räknas till Rolands vänner.

Minnet av Renate är också titeln på den bok jag skrivit för att belysa vad som hände Roland och oss andra i tiden för det kalla kriget fram till berlinmurens fall. Om Gisela står inte mycket att läsa i boken. Hennes hemliga uppdrag visste vi då inget om och plötsligt försvann hon. Och Sivert i sin slutenhet har aldrig velat prata. Gisela blev den glömda. Men efterhand har det framkommit en mängd detaljer som gör det möjligt att nu teckna en bild av Giselas bakgrund och hennes korta tid som östtysk agent i Sverige. Det var andra tider nu. Jag levde med Louise och vi var redan i det andra decenniet av ett nytt årtusende. Ett stort lugn hade utbrett sig. Vi var gamla och det enda som störde oss var vetskapen att vår tid tillsammans av naturliga skäl inte skulle bli så lång. Våra enskilda liv hade hittills innehållit nog så mycket äventyr och turbulens. Båda hade vi förlorat två makar. En gång i skilsmässa och andra gången genom partnerns död. Det var något vi pratade ganska lite om. Men att hon haft en tysk far och att hon var född i Bremen under andra världskriget kände jag förstås till liksom att hennes första lekkamrat där hade hetat Gisela.

Mina tidigare resor till Östtyskland tillsammans med Sven Brixman och bröderna Magnusson på 70- och 80-talen var heller inget som vi brukade beröra. Jag hade inte längre så mycket kontakt med någon av dem. Men minnena från de sista turbulenta åren på 80-talet fortsatte att ansätta mig. Och naturligtvis gällde detta också Roland Magnusson. Renates tragiska död. under flyktförsöket från den östtyska färjan, hade ju i grunden förändrat hela hans liv. Det var bara några månader innan berlinmuren föll och tyskarna kunde påbörja sin återföreningsprocess. Under samma tid hade Gisela Höfer, eller Leni Wiesel,som hon hette i sitt falska pass, lämnat Sverige i all hast och ingen verkade veta något om hennes vidare öden. Rolands äldre bror Sivert som ju varit gift med Gisela borde förstås veta, kan man tycka, men han verkade som alltid förtegen med allt som tillhörde den personliga sfären. Han kunde, om man såg det välvilligt, betraktas som en synnerligen diskret person, men sanningen var nog närmast den att han var ointresserad av andra människor. Efteråt, när Giselas roll som stasiagent hade uppdagats, blev det uppenbart även för oss andra, att deras kärleksrelation snabbt hade förvandlats till ett proformaäktenskap som gagnade bådas egna syften men knappast utgjort någon trygg och harmonisk parrelation.

Till sist hade jag ändå hört av mig till Sivert, min gamle kollega från tiden vid lärarhögskolan. Att han inte skulle ha lust att prata om Gisela och deras korta och spruckna äktenskap var jag beredd på. Men på den mest centrala frågan jag ställde gav han i alla fall ett kort och otvetydigt svar.

Jo, hans fru Gisela hade fötts i Bremen och hennes far, som hon aldrig fått träffa, hade stupat i kriget strax innan hon föddes. Louise hade själv inte reagerat så mycket när jag återgav vad Sivert hade förmedlat. Men för mig var det en hissnande tanke att Siverts hustru, som jag ju hade träffat vid några enstaka tillfällen, kanske kunde ha varit Louises barndomskamrat.

Att dra in Louises och mitt eget liv i berättelsen var inget jag från början hade räknat med. Men nu blev det ofrånkomligt.

Vi två hade kunnat träffa på varandra redan i barnaåren. Våren 1947 hade nämligen Louise vid fem års ålder anlänt till hamnen i Gävle med en lastångare från Bremerhaven. Hon kom som gratispassagerare i sällskap med sin mor och sin äldre syster och de hade tillsammans genomlevt de sista krigsåren och den fruktansvärda hungervintern som följt på den tyska kapitulationen, Jag var nio år vid den tiden och vistades vid några tillfällen i hamnkvarteren, särskilt de gånger min morfar kom på besök i Gävle. Morfar hade varit sjöman i ungdomen och promenerade gärna med sitt barnbarn i, de för honom välbekanta, hamnmiljöerna.

Men det skulle dröja nästan ett helt liv innan Louise och jag kom att mötas i verkligheten. Av en tillfällighet hade hon kommit att läsa min självbiografi som jag hade publicerat några år dess för innan. Efter flera dagars tvekan kontaktade hon mig. En entusiastisk läsare hade jag givetvis inget emot att träffa och det krävdes sedan inte många möten för oss att inse, att det vi två hade mött, var vårt gemensamma öde. Åren som återstod i våra liv ville vi tillbringa tillsammans. Det knappa decennium som förflutit sedan dess har inneburit år av trygghet och harmoni och är inte mycket att berätta om för andra. Men något mycket märkligt framgick när Louise börjat berätta om egna minnesfragment från sin tidigaste barndom i Tyskland. Om Barbara som förlorat sin make vid fronten och hennes dotter Gisela som därmed blivit faderlös redan vid sitt inträde i livet.

Om Gisela som vuxen har jag redan berättat något lite (Minnet av Renate. Arx förlag 2017). Men för att mer ingående teckna Giselas historia krävs att vi börjar från början och förflyttar oss till några utbombade bostadskvarter i Bremen under världskrigets slutskede.