Recension i Gävle Dagblad

Det är kväll i vår lilla stad Relaterat Artikelbilder Fakta PETER AHLQUIST Det egna fallet En psykolog ser tillbaka på sin uppväxt Psykollegium AB Det är lite som i Per-Martin Hambergs gamla sång ”I vår lilla stad” (eller vad den kunde heta) som Gunnar Wiklund med sitt nostalgiska darr på stämma sjöng in för säkert mer än femtio år sen. ”Där stod Åke och Mari framför Byhléns konditori” som vi sjöng uppe i Härnösand. Här i Gävle är det de gamla påltitligt outslitliga konditorierna Sjöstrands, Sjöberg och Diethelms som nämns. I sådana här barndoms – och uppväxtskildringar är ju namnen utbytbara, men känslorna desamma. Det är idyll och irritantia, för att tala med Vennberg. Men mest idyll,
Barndomsminnen med bomull kring. Peter Ahlquist är bra på att fånga den där tiden, efterkrigstiden på fyrtiotalet som förbyttes i stigande välstånd på femtiotalet med moppar, bilar – alltid dessa Opel Rekord – radhus, lägenheter och skolår. Familjen kommer flyttande från Småland den sista krigsvintern.
Den lille Peter är fem-sex år och de flyttar in i Gävles ”högsta hus”, skyskrapan på Bergsgatan är hela sex våningar hög! Så högt fick man inte bygga för dåvarande stadsarkitekten Wranér, men det gjorde man ändå. ”Skrapan” står kvar, själv bor jag granne med huset. I dess bottenvåning har jag min kvartersbutik, Det är för igenkännandets glädje sådana här minnesskildringar har sin charm. Namn som nämns som får det att klicka till i minnes garderob.
De som gick på läroverket på femtiotalet kan minnas Biffen, Biff-Kajsa, Skrutten och Knacken och andra stofiler i skolans lärarkår. De kan minnas spårvagnarna som gick från Bomhus in till Islandsplan, de kan haja till inför namnet Bengt Wiklund som dock med enkelt V i efternamnet nämns som en av bröderna i prästgården i Hille.
Här är det feriejobb på Gävle Galvan, stan är full av dofter från Läkerol- och Pixfabriken. Vid Södra Skeppsbron nära svängbron ligger Gerda – originalet – och förfaller i väntan på att den ska sjunka helt och huggas upp. ”En unik kulturskatt har förstörts”. En Jan Karlsson – ännu utan O – gör lumpen på I 14. Han som sedan ska bli så berömd för sina pudlar, förlåtelsens ikonbilder, när han avslöjas i offentligheten. På gatorna syns svingpjattarna.
På Ströget, Nygatan mellan biograferna Röda Kvarn och Saga går man fram och tillbaka, upp och ner. Spanar in. Inte mycket händer. Men tristessen som nästan går att ta på är skön i minnets ljus. Så där har det varit i alla småstäder. Bara namnen utbytta. Och här intresserar vi oss för Gävle. Det är vår lilla stad. Författaren, född 1939, flyttar sedan ut till Bomhus, Rudsjöstrand, pappan har ett hyfsat jobb på Korsnäs. 1946 börjar pojken på Kastets skola, ännu med utedass, de senare mest spännande för att man där kan spionera. Det rullar på med spårvagnarna in till realskolan i stan.

Flickorna, de där ouppnåeliga, finns där alltid, inte lätta att förstå sig på. All den där blygseln! ”Det egna fallet” är en anspråkslös skildring, väl berättad. Peter Ahlquist skriver lite kul som bar han på ett skruvat leende. Han strör då och då in små funderingar om livets förtretligheter och egenheter. Men aldrig så att idyllen rubbas och svärtan tar över. Även om hemska ting sker är det ändå en lycklig tid, förstår man. Minnena gör så med oss och frågan om vad uppväxten har betytt för psykologen som yrkesman orkar berättelsen inte riktigt besvara. Peter Ahlquist resonerar lite men släpper snart ämnet, för att i stället återvända till uppväxten. Det tror jag har varit klokt För där är det alltid kväll i vår lilla stad. Fotnot: Just nu är det jubileumsvecka på Bomhus Folkets hus och bibliotek som fyller 20 år. En av programpunkterna i dag, torsdag mellan 17 och 19 är ett författarbesök då psykologen Peter Ahlquist presenterar sin bok.
Björn Widegren

Share Button